weronica

jag hatar att det ända man har kvar är minnen, vill inte ha minnen, vill ha mer än så. vill uppleva dig igen, vill uppleva nya minnen med dig. fan ska detta vara såhär för? vill ha dig tillbaka, vill att du knackar på min dörr och ler så fint som bara du kan. hatar känslan jag har inom mig när jag tänker på dig, tänker att du aldrig mer kommer tillbaka. för vill bara ha dig här hos mig. saknar allt vi har gjort tsm. minns du när du stoppa i korvar i någon annnans gitarr? han blev så sur och ledsen och du säger "men va fan du tål ju inge skämt. det är ju bara att plocka upp korvarna igen" & vi skratta, för alla andra utan han förstod din humor.. jag saknar hur det jämt lät i min telefon och att det jämt stod farfar.. för du kunde terra en dag in och dag ut, och det saknar jag! hatar när det plingar på telefonen nu, för det är inte längre du som smsar eller ringer. jag bara önskar att allt detta är en dröm, en hemsk mardröm..

lyssnar på blåögda flicka. du sjöng den jämt med mamma, och det var det vackraste jag har hört! det var bara så dig, allt! jag saknar dig så fruktansvärt mycket, jag lever, men mitt hjärta har lämnat kroppen den dag du lämnade oss. jag är bara ett skal, som försöker för varje dag som går.

TORBJÖRN HÖYBAKKEN!
ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv <3