weronica -

ett tungt beslut som måste tas, men kan inte, vill inte.. vi är inte redo för det än!

imorse när jag städade badrummet, så kommer mamma och säger "hur ska vi göra med kattlådan?" med ledsen röst. och för en stund undrade man vad hon menade? och sen insåg man att man har haft murres kattlåda plus matskål kvar... att han liksom inte kommer att komma tillbaka och vi båda börjar gråta och vi säger att vi måste börja fundera när vi ska ta bort det, vi båda gråter lite mer och jag säger men inte nu, efter jul och nyår, han måste få lite julkänsla och märker själv hur sjukt det låter! att förlora människor och djur på det här sättet som man har gjort 2010, så fungerar man inte, man kan inte fungera!

när jag inser att det inte alls är en hemsk mardröm, att allt har hänt! så blir jag så ledsen.. det blir som en stor klump i min hals, och hjärtat gör så jävla ont! känns som hela kroppen vänder sig ut och in. att både murre och torbjörn är borta.. att dom aldrig kommer att komma tillbaka i vårt liv nåmer! :(:( det gör ont, SÅ JÄVLA ONT!!!

i min fantasi så är allt bara en mardröm, att ni kommer komma tillbaka till oss.. och i den fantasin vill jag vara och där är jag!!!

finaste murre, du kommer alltid finnas i våra hjärtan och minnen! vi älskar och saknar dig så mycket! hoppas du har det underbart i katthimmlen, vi vet att du har det <3

2010-12-22 @ 14:22:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

blå ögda flicka

är så tom på ord, det ända som finns är saknad.. en så grym saknad så det gör ont! ser bilder på dig, och allt känns bara så overkligt, du kan inte vara borta? :( vill fortfarande inte tro att det här är sant, det här är bara en låååååååååååååång hemskt marddröm, och jag vill bara hem till mitt barndomshem (som är det värsta, äckliga, hemska stället som finns, kan inte ens åka åt det hållet utan att få panik och bli spyfärdig) och att allt bara är som det var förrut, för ett år sen.. för ett år sen, då man hjälpte dig att komma på fötter, och du bodde hos oss.. fan för allt säger jag bara! så jävla orättvist, varför du? varför den underbaraste människan i världen? ibland önskar jag att det var jag... orkar inte med den ständiga kampen om att kämpa, att alltid vara stark, att försöka gå vidare, fast man inte vill.. jag vill bara sitta i ett hörn, gråta, gråta, gråta och bara lyssna på din musik och bara tänka på minnen som jag har med dig..

mitt liv är en ständig kamp att överleva och kämpa med min älskade familj <3

2010-12-06 @ 13:34:12 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()